Nr 2-3 2017
Tema: På plats
REDAKTIONELLT Ann Ighe & Marit Kapla
GENOM NEANDERTALARNA LÄR VI KÄNNA OSS SJÄLV - EN INTERVJU MED SVANTE PÄÄBO Håkan Lindgren
STADENS MÅNGA NAMN Agri Ismaïl
EN FÖRE DETTA FLYKTINGS DÉJÀ VU Sanjin Pejković
I HUSEN VID ÄLVEN Marit Kapla
BERÄTTELSEN OM 2070 Marit Kapla
TECKNINGSLEKTION Nizar Qabbani
DEN VILDA NATUREN Eva-Lotta Hultén
TID OCH PLATS Saga Wallander
OM MALGORZATA SZEJNERT
MISS BOYD RESER TILL POLESIEN Malgorzata Szejnert
DET NEDFRYSTA FILMARKIVET I DAWSON Marit Kapla
SILVRET FÖLJER GULDET Bill Morrison
PÅ GÅNG I STAN – MED EXEMPEL FRÅN DUBLIN OCH HELSINGFORS Erik Andersson
INDIVIDENS GRÄNS Frida Sandström
MURALMÅLNINGARNA I LAS PALMITAS Fanny Wendt Höjer
KRITIK
ANTROPOCEN. EN ESSÄ OM MÄNNISKANS TIDSÅLDER Hjalmar Falk
WANDERLUST: ATT GÅ TILL FOTS Catharina Thörn
ÖLANDSSÅNGEN Anna Remmets
OM HÖSTEN, OM VINTERN, OM VÅREN, OM SOMMAREN Andrés Stoopendaal
TJEVENGUR John Swedenmark
* * *
Ann Ighe & Marit Kapla
Redaktionell inledning: På plats
Juni 2017
Det här numret började med att våra öron och ögon blev allt känsligare för hur den välkända uppdelningen mellan land och stad allt oftare kom att nämnas som en verklig motsättning, en konflikt. Den motsättningen fick till exempel förklara valresultat på många platser i världen, och illustrera hur inte bara nationella gränser skapar avgrunder mellan människor, utan också just den där specifika belägenheten. Vilken är din plats? Lever du i en stad eller på landet? Är din omgivning urban, människotät och central? Eller är den perifer, och utan klar gräns mellan dig och naturen?
Skiljelinjen är inte ny, vi hade rentav olika lagar för staden och landsbygden fram till 1734 i Sverige. Men kanske var det inte den skiljelinjen som var intressantast för oss. Ju mer vi arbetade med idéer och textförslag, desto mer tog en både mer allmän och mer specifik fråga om platsens betydelse överhand. Det blev alltmer uppenbart att det kanske inte finns någon landsbygd skild från staden, och ingen natur skild från kulturen. Och överallt finns de där, människorna som går över jorden, eller envisas med att stanna kvar. Som ibland väljer sin plats, ibland inte. Som drivs vidare av inre och yttre krafter. Och som lämnar spår, ibland tydligast genom sin frånvaro..
Vi är stolta att kunna presentera ett antal helt unika texter om olika platser runt om på jorden. Vi ger er, för första gången på svenska, en text av den polska författaren och essäisten Malgorzata Szejnert. Hon följer den amerikanska upptäckaren Louise Boyd genom Polesien, ett av Europas många vägskäl. Ibland i det ena rikets centrum, ibland i det andras periferi. Agri Ismaïl tar oss till staden Slemani belägen i dagens Irak – och i Kurdistan. En stad som bär på en liknande dubbelhet av konstant karaktär och skiftande betydelser. Genom dess många namn tecknar Ismaïl en historia över den kurdiska belägenheten under de senaste tvåhundra åren.
De berättelser från värmländska Osebol som Marit Kapla nedtecknat visar hur ingen plats är entydig. Norra Värmland har kommit att bli alltmer glest befolkat i och med den ekonomiska strukturomvandlingen. Men liksom i fallet med Ställberg, en plats som konstkollektivet The non existent Center har arbetat i och med, så går flödena från orten inte bara ut och ifrån, utan också inåt och till. Nya människor kommer, fastän, som poeten Jonas Gren säger, ”hela landskapet [har] förvandlats när prisläget har förändrats", och de slår upp nya fönster mot världen, så som den syriske poeten Nizar Qabbanis dikt Teckningslektion fann sin väg in i The non existent Centers föreställning Den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen.
Trots urbaniseringens verkningar är således landsbygden fortfarande en plats för uppväxt. Vi presenterar med glädje poeten Saga Wallander som gör sin debut i det här numret med glimtar från en sådan. Mitt i steget i sin egen uppväxt tvingades Sanjin Pejković fly från Bosnien till Sverige. I en personlig text skriver han om vilka konsekvenser det fick för honom när han under en resa till Belgrad mötte dagens flyktingström från Syrien och Afghanistan, Igor Čokos bilder ger extra tyngd åt skildringen. Frida Sandström tar oss med ner i kulvertarna under det som en gång var Sveriges största mentalsjukhus, Beckomberga. Under en tid fick intagna tillsammans med personal skapa väggmålningar där, under jord. Målningarna har funnits kvar när sjukhuset stängts, men kulvertarna ska nu rivas och ett unikt kollektivt, visuellt perspektiv går ur tiden. Muralmålningar sprungna ur helt andra förutsättningar, utmärker numera stadsdelen Las Palmitas i Pachuca. I sitt reportage fångar Fanny Wendt Höjer både vittnesmål om stolthet och ökad gemenskap och kritiska röster som undrar hur mycket färgen förändrar på djupet.
Hur kapitalets strömningar påverkar människornas vandringar över jorden blir kanske aldrig så tydligt som i berättelserna om guldruschen i Klondike. Bill Morrisons film Dawson City: Frozen Time tar avstamp i en historia om nedgrävda filmkopior som kom i dagen ett halvt sekel senare i den gamla guldgrävarstaden Dawson, och bygger en berättelse om tid, värde, drömmar och arbete. Eva-Lotta Hultén anlägger ett ännu vidare perspektiv i en text som ställer frågan om hur mycket naturligt som finns kvar i naturen efter en lång epok av mänsklig påverkan. Antropocenbegreppet återkommer i Hjalmar Falks kritiktext om Sverker Sörlins bok Antropocen. En essä om människans tidsålder.
”Människan” är idag helt synonymt med homo sapiens. Håkan Lindgren dristar sig i sin text till att fundera över vad det skulle ha betytt för dagens människa att inte vara den enda mänskliga arten, och ställer därmed frågor som åtminstone i tanken kan låta oss ana ett avtag, en annan väg, förbi eller genom antropocen.
I förra seklets början, knappt ett par decennier före Louise Boyds resa till Polesien, vandrade Leopold Bloom genom Dublin i Joyces roman Ulysses. I en essä om Blooms gående, liksom om den dåtida finska dagdrivarlitteraturen, synar Erik Andersson flanören och innebörden av att flanera. Kanske handlar det om skrivandet som ett slags gång, eller möjligen precis tvärtom. Teman från texten går igen, om ordvitsen ursäktas, i Catharina Thörns kritiktext om Rebecka Solnitsessä Wanderlust: att gå till fots, som nu kommit ut i svensk översättning. På samma plats försöker Andrés Stoopendaal få rätsida på Karl Ove Knausgårds fyra årstider, Anna Remmets följer Tove Folkessons trilogi till dess tredje del: Ölandssången och John Swedenmark funderar, 100 år efter 1917, över vad revolution är för något under läsningen av Andrej Platonovs nyöversatta Tjevengur.
Var du som läser än befinner dig med numret i din hand, så är du på plats med oss.