Den kamp för kvinnlig rösträtt som fördes i organiserad form från 1900-talets början och fram till rösträttens införande 1921, skildras endast fläckvis i Ord&Bild. Ett undantag är den här exposén av den svenska kvinnorörelsens historia, skriven av Lydia Wahlström, som var ordförande för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1907–1911.
Ett decennium innan rösträtten slutligen blev verklighet, skriver Wahlström med en kraft, klarsynthet och stundtals bitande ironi som går fram utmärkt väl även ett drygt sekel senare.
Texten publicerades första gången i Ord&Bild nr 5 1911 och på nytt i tidskriftens 125-årsjubileumsnummer, nr 4 2017.
Av Lydia Wahlström
Inte sällan får man i våra dagar höra det påståendet, att en kvinnorörelse inte behöfs, alldeles särskildt inte någon rösträttsrörelse. Det är männen som hittills genomfört kvinnosaksreformerna, de tidigaste och viktigaste t. o. m. innan någon som helst påtryckning därtill från kvinnohåll yppat sig, och det är därför männen som, vår bön förutan, också allt framgent komma att genomföra kvinnornas önskemål.
Det sista påståendet lämnar jag tills vidare därhän, men det första är fullkomligt riktigt. Både den lika arfsrätten (1845), myndigheten (1858), tillträde till näring och yrke (1846) och till platser vid folkskola, post, järnväg och telegraf samt till utbildning (seminarier och universitet, det sista åren 1870 och 73) ha kvinnorna erhållit utan att själfva ha arbetat därför. Det är männen som först gjort kvinnorna till konkurrenter på arbetsmarknaden, och de borde redan därför akta sig att klaga öfver att de kommit dit. I själfva verket är det emellertid inte någon kvinnosaksvänlighet som framkallat dessa reformer; de voro helt enkelt, som så många andra reformer i midten af 1800-talet, uttryck för ett ekonomiskt behof inom den bildade medelklassen, som var tvungen att skaffa försörjning åt sina döttrar, då storindustrialismen dragit hemarbetet från hemmen och därigenom gjort kvinnorna sysslolösa. Hvem som helst kan i S. A. Andrées lilla skrift »Industrien och kvinnofrågan» (Verdandis småskrifter) och icke minst i Kajsa Vargs berömda kokbok se skillnaden mellan förr och nu i våra hems skötsel. Under förra hälften af 1800-talet inte bara bakade och bryggde, spann och väfde man inom hemmen, utan man färgade också och blekte, beredde brännvin, stärkelse, ljus och tvål. Öfver hufvud taget tillverkades nära nog allt som inom ett hem behöfdes också inom hemmet, och det var en ren fördel för en familj att ha många döttrar hemma.
Men småningom kom fabriksväsendet och tog arbetet från hemmet. Det gick väl an för de kroppsarbetande klasserna, ty deras döttrar kunde följa med arbetet ut till fabrikerna, men för de bildade men obemedlade familjerna uppstod här en verklig fara. Då det blef nödvändigt att skaffa dem en ersättning för deras förlorade hemarbete, yppade sig emellertid osökt de nya arbetstillfällen, som det vaknade folkbildningskrafvet och de nya kommunikationerna erbjödo. Hvad storindustrialismen begynt, nämligen kvinnornas utdrifvande ur hemmet, det fullbordades af medelklassliberalismen, hvars princip, den fria konkurrensen, mycket väl lät sig öfverflytta från det ekonomiska området och in på det humanitära, då det nämligen gällde att häfda kvinnans rätt till största möjliga utveckling. Fäderna behöfde få sina döttrar försörjda, och staten behöfde arbetskraft för de nya institutionerna – det var första orsaken till kvinnors tillträde till yrken och tjänster, men däraf följde själfklart deras rätt att förvalta sin arbetsförtjänst och deras tillträde till den för arbetet nödiga utbildningen.
Den tidigare kvinnofrågan under midten af 1800-talet innebar sålunda egentligen krafvet på arbete och bildning och gällde företrädesvis medelklassen och de ogifta kvinnorna. Dess teorier ledde sitt ursprung från franska revolutionen och den utgjorde liksom arbetarrörelsen en konsekvens af läran om de mänskliga rättigheterna och om människornas inbördes likhet. Det är också denna likhetsteori och denna sträfvan efter individuella rättigheter som i de flesta länder ligga till grund för kvinnorörelsen under dess första skede, från omkring 1848, februarirevolutionens år, då det första kvinnosaksmötet hölls i Amerika, till inemot slutet af århundradet, då den internationella kvinnoorganisationen och rösträttsrörelsen tager vid. Men under hela detta halfsekel är kvinnorörelsen också i egenskap af konsekvens af liberalismen nästan lika mycket en männens sak som kvinnornas, och det dröjde länge, särskildt i Sverige, innan någon kvinnoorganisation blef behöflig. Detta kanske delvis därför, att den hos oss ersattes af en enda personlighet, som på andra områden var tillräckligt representativ för att härvidlag kunna vara så god som en hel förening. Man har från utländskt håll såsom någonting anmärkningsvärdt påpekat det litterära ursprunget till kvinnosaken i de skandinaviska länderna; utom att Björnson, Ibsen, Brandes och Strindberg senare ha utöfvat inflytande på sakens utveckling, så har den egentligen startats af fyra författarinnor: i Danmark af Matilde Fibiger, i Norge af Camilla Collett, i Finland af Fredrika Runeberg och i Sverige af Fredrika Bremer.
Lyckligast och mest harmonisk af dem alla var banbrytaren för vår svenska kvinnorörelse. Att det franska namnet feminism här så litet passar, det beror egentligen på att så mycket af Fredrika Bremers ande ännu hvilar öfver vår kvinnorörelse, hvilket för öfrigt är detsamma som att säga, att den i grund och botten är svensk. Hvarken sufragettväsendet eller krafvet på fri kärlek kunna hos oss vinna någon egentlig terräng – härtill ha vi för mycket sinne för takt och värdighet, för mycket af den kvinnlighet, som utgjorde det innersta i Fredrika Bremers väsen.
Kvinnlighet i det ordets allra bästa bemärkelser, ty den svenska kvinnorörelsens skyddspatronessa var i likhet med sin stora förebild, den heliga Birgitta, ingen bleklagd, omänsklig asketpersonlighet, såsom man i konstnärskretsar ännu i naiv efterblifvenhet älskar att stilisera upp kvinnosakskvinnan i sin prydno. Fredrika Bremer var en af män eftersökt kvinna, och att hon inte gifte sig har icke berott på någon abnorm vedervilja mot äktenskapet, såsom man på senare tider velat framställa saken, utan förklaras enkelt och värdigt af henne själf i följande ord: »Där jag själf i kärlek älskade, blef jag icke älskad tillbaka, och där andra älskade mig, kunde jag icke gifva genkärlek.» D. v. s. Fredrika Bremer gjorde inte som Strindberg säger om kvinnan, att om hon inte får den bäste, så gråter hon och tar den näst bäste, utan hon blef sin enda kärlek trogen, äfven om starka frestelser att gå i annan riktning icke saknades, framför allt i förhållandet till hennes förtrognaste för lifvet, Per Böklin. I detta förhållande har själfva det omöjliga, den intima vänskapen mellan man och kvinna förverkligats i sin högsta form. Jag har afsiktligt ingått på detta kapitel, emedan mytbildningen omkring Fredrika Bremers personlighet i viss mån påverkat också omdömet om den rörelse, som i henne ser sin förnämsta banbrytare.
Om sålunda Fredrika Bremer på 1830-talet afstod från hvad hon måste betrakta som en frestelse, så gjorde hon det bland annat därför att problemet »Ehe und Beruf», som nu tenderar till att bli ett af kvinnosakens mest brännande, för tiden ifråga icke alls utgjorde något problem, utan själfklart sågs i den oöfverkomliga dualismens tecken. »Antingen författarinna eller hushållerska» – så kunde valet på den tiden formuleras, då våra moderna uppfinningar ännu icke reducerat de bastant tilltagna hushållsplikterna. Och för henne, som såg sitt författarskap hufvudsakligen som ett led i kampen mot lidandet, var konstnärskapet förnämligast en plikt, som hon icke fick undandraga sig. »Kvinnans lif och lidande bär jag i mitt hjärta» — de orden ur ett bref till Böklin skulle Fredrika Bremer kunnat sätta som motto på hela sin verksamhet. Det djupa ordet om ställföreträdande lidande passar nog i sin mån in på alla, som lyfta »sköld till värn för denna världens små.»
För att verkligen kunna sätta in sitt lif på ett reformarbete fordras att ha känt missförhållandena inte bara utifrån utan som ett lidande i sitt eget innersta, att där likasom i koncentrerad form ha genomlefvat och slutligen bli tvingad att skrika ut för alla vindar hvad hvardagsmänniskorna lyckas vänja sig vid till den grad, att de till sist tro, att det inte kan vara annorlunda och bara slött resignera. Af dylikt ställföreträdande lidande har Fredrika Bremers barndom och ungdom varit fylldt, i koncentreradt mått har hon upplefvat den dåtida unga öfverklassflickans otillfredsställda hunger efter föda, frisk luft och rörelse i detta ords alla bemärkelser. Och när hon sedan i en sällsynt lycklig medelålder och ålderdom hade fullt upp af hvad hennes kön i allmänhet förgäfves fick längta efter — då blef det hennes älsklingstanke att göra kvinnan delaktig af hennes egen lycka: »Hon skall erkännas vara till ej blott för mannen; hon skall lefva för sig själf och för samhället enligt sin kraft.» Och hvad hon menar med denna kraft, har hon uttalat, när hon framhåller vikten af att »väcka det moderliga i samhället till att klart fatta sig själf och sin kallelse i dess vidsträcktaste mening» och sedan närmare definierar detta såsom »kvinnans moraliska medvetande, som fordrar rätt att blifva hört, att få gälla som vittne om sanningen, rätt att blifva en bestämmande utgångspunkt för filosofien och samhällsläran».
Tydligast har Fredrika Bremer uttalat sig i sin roman »Hertha» (1856), som direkt uppställer krafvet på myndighet och högre bildning och som säkerligen betydt icke så litet för den uppruskning af allmänna opinionen, som kort därpå resulterade dels i ogift kvinnas myndighet vid 25 är (1858) och dels i grundandet af Högre Lärarinneseminarium (1861). Nästan lika betydelsefulla voro emellertid de tecken till gryende rörelse bland kvinnorna själfva, som Fredrika Bremer under sina sista år fick upplefva, såsom startandet af Svenska Röda korset (1864) och tidskriften Läsning för Hemmet (1859), utgifven anonymt af de båda vännerna Sophie Leijonhufvud, sedermera Adlersparre, ps.Esselde, och Rosalie Olivecrona, f. Roos. Af dessa — båda »helgjutna, harmoniska, sant kvinnliga karaktärer, som utan fanatism eller bitterhet och utan att ha några personliga orättvisor att hämnas, kunde ägna sig åt saken» — är Sophie Adlersparre († 1895) att betrakta som den svenska kvinnorörelsens första erkända chef. Hennes namn är nära förbundet med grundandet af så godt som alla våra första hithörande institutioner: Stockholms Läsesalong, Handarbetets vänner och slutligen Fredrika Bremer-förbundet 1884 samt dess tidskrift Dagny, som 1885 utvecklade sig ur Läsning för Hemmet. Mod, karaktärsrenhet, arbetsförmåga och vida vyer voro framför allt de egenskaper, som förlänade Esselde en fullkomligt enastående auktoritet inom Stockholms ledande kvinnokretsar. Härtill kommer en statsmans förmåga att hitta rätt person för rätt arbete och en verklig upptäckarblick för det nya och originella inom kvinnovärlden — Selma Lagerlöf hör bl. a. på visst sätt till Esseldes »upptäckter».
Den första kvinnosaksorganisationen i Sverige var emellertid icke Fredrika Bremer-förbundet utan den 1873 af Anna Hierta-Retzius och Ellen Anckarsvärd stiftade Föreningen för gift kvinnas äganderätt, som åtminstone delvis har äran för den viktigaste reform rörande den gifta kvinnans ställning, som hittills sett dagen i Sverige, nämligen lagen af 1874, hvarigenom gift kvinna äger rätt att själf förvalta både den egendom, som genom förord undantagits mannens förvaltning eller genom gåfva eller testamente tillfallit henne med villkor att den skall tillhöra henne enskildt och stå under hennes förvaltning, och jämväl sådan egendom, som hon genom eget arbete kan förvärfva. 1895 uppgick emellertid denna förening i Fredrika Bremer-förbundet, som från den tiden kan betraktas som det väsentliga organet för den svenska kvinnorörelsen i ordets vidsträcktaste bemärkelse.
Redan i Förbundets första programpunkt: att »under kraftig samverkan af erfarna kvinnor och män inom så vida kretsar af vårt land som möjligt verka för en sund och lugn utveckling af arbetet för kvinnans höjande i sedligt och intellektuellt såväl som i socialt och ekonomiskt hänseende», antydes Förbundets politiskt neutrala karaktär såväl som dess samarbete mellan män och kvinnor. Det sista har emellertid till följd af sakens egen natur blifvit svårare att upprätthålla än det första; med den stigande specialiseringen af allt arbete följer också, att fackföreningsarbete öfverallt lämnas åt fackmännen och kvinnosaksarbetet åt kvinnor, hvartill kommer, att kvinnosaksarbetet på senare tid börjat omfatta frågor, som män ha svårare att gå med på. Sedan riksantikvarien Hildebrand 1903 afsagt sig ordförandeskapet, har också platsen alltjämt innehafts af en kvinna, fru Agda Montelius otvifvelaktigt för närvarande representanten för den svenska kvinnosaken i dess allsidigaste bemärkelse. Förbundet, som för närvarande räknar 2,379 medlemmar, har genom sin byrå alltmera blifvit ett den svenska kvinnosakens centrala ämbetsverk, därifrån myndigheterna begära uppgifter, riksdagsmotioner förberedas och upplysningar lämnas rörande kvinnofrågor både hos oss och i utlandet.
***
Mot slutet af 1800-talet börjar emellertid kvinnorörelsen öfverallt inträda i ett nytt skede. Från att ha varit företrädesvis en platsanskaffningsfråga för medelklassens ogifta kvinnor och därför egentligen ha gällt ekonomiska kraf, som till stor del framförts af män med argumenter lånade från liberalismens kraf på individuella rättigheter, öfvergår den nu till rättsliga och sociala kraf, upptages äfven af gifta kvinnor och arbeterskor och ställes alltmera under ledning af kvinnor, med argumentering mera tagen från könens inbördes olikhet och från statens kraf på individens skyldigheter. I samband med dessa förändringar grundas en stark internationell kvinnorörelse. Denna representeras dels af Internationella Kvinnoförbundet, stiftadt 1888, som numera omfattar 27 länders olika kvinnoföreningar med omkring 7– 8 millioner medlemmar och egentligen ombesörjer de officiella förbindelserna mellan dessa organisationer, dels af Internationella rösträttsalliansen, stiftad 1904 och omfattande 22 länders nationella rösträttsföreningar. Båda de internationella allianserna komma i år att hålla kongresser i Sverige, hvarvid Svenska kvinnornas nationalförbund i höst och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt i juni få utöfva värdinneplikter mot utländska gäster. Det blefve för långt att här uppräkna de föreningar, som nu tillhöra Svenska Nationalförbundet och hvaribland också befinna sig åtskilliga föreningar, som icke egentligen arbeta på kvinnosakens område annat än indirekt genom diverse humanitära sträfvanden, såsom K. F. U. K. och Hvita Bandet, hvilka torde vara de af allmänheten mest kända bland våra kvinnoföreningar. Att rösträttsorganisationen icke hör dit, är en själfklar sak, då den, som nyss nämnts, har sin egen internationella allians, och liknande är nu förhållandet med de socialistiska kvinnornas sammanslutningar, påbörjade 1898, numera med 15,000 medlemmar, som mera äro att betrakta som en gren af det socialdemokratiska partiet än som en del af kvinnorörelsen, med hvilken de dock i vårt land på det hela taget komma väl öfverens. (Organ Morgonbris.)
I Sverige bildar rösträttsfrågans tillkomst epok i kvinnorörelsens historia. Under 80- och 90-talen efterföljdes det intensiva reformarbetet af en lång stiltje, hvarunder egentligen endast åren 1889 (villkorligt tillträde till fattigvårdsstyrelse och skolråd) samt 1898 (underlättandet af tillgång till boskillnad m. m) medförde några förändringar i läget. Men genom bildandet af de första rösträttsföreningarna 1902 (förnämsta ledare Anna Whitlock) har kvinnorörelsen öfvergått från enbart krafvet på arbete och utbildning till krafvet på makt, och som ofta händer här i världen har man nu funnit, att ju mer man kräfver, desto mer får man. En landsorganisation på 164 lokalföreningar och 12,000 medlemmar hade ingen drömt om för nio år sedan – och om man medräknar Hvita Bandet och de socialistiska kvinnorna, som samtliga äfvenledes ha rösträtt på programmet, får man upp talet på rösträttskräfvande kvinnor till minst 30,000, tillhörande alla samhällslager, från bondhustrun och fabriksarbeterskan till societetsdamen, och alla partier från socialdemokraterna till yttersta högern. Att rörelsen imponerat framgår tydligt af dess utvecklingshistoria: efter fyra år riksdagens begäran om utredning i frågan; samtidigt upptages den på socialdemokraternas och 1907 på liberalernas arbetsprogram, 1908 föreligger den statistiska delen af utredningen och 1911 den statsrättsliga och historiska färdig. Det är dock på nio år ett resultat som tyder på, att både männen och kvinnorna börjat mogna för kvinnans rösträtt, om det också naturligtvis vore för mycket begärdt, att männen i någon större utsträckning skulle ta kvinnans maktkraf på sig.
Och tack vare rösträttsrörelsen ha också ett par andra kvinnosaksreformer trängt sig fram, bägge genomförda på den riksdag (1909) då männens rösträttsfråga afgjordes. Den ena reformen gaf kvinnan för första gången verklig betydelse på det kommunala området dels genom sänkningen af den 100-gradiga skalan till 40-gradig, dels genom att göra de gifta kvinnorna nästan oinskränkt röstberättigade och dels genom att göra kommunalt röstberättigade kvinnor valbara till alla kommunala institutioner utom landstingen. Det antal kvinnliga stadsfullmäktige man redan uppnått, 40 i olika delar af landet, tyder också på att reformen inte lär få stanna på papperet. I alla händelser lär den säkerligen bli ett af de starkaste medlen för kvinnorna att sätta makt bakom ordet. Och något annat lär numera knappast hjälpa kvinnorörelsen fram, sedan striden faktiskt från motståndarnas sida icke längre gäller principfrågor utan ren materiell makt. Prof. Reuterskiöld säger ärligt ifrån i sin utredning, att kampen mot kvinnans rösträtt grundat sig uteslutande på »lämplighetsskäl», äfven där man talat om principer, och detsamma kan nog också sägas gälla om motståndet mot kvinnans tillträde till ämbeten, den andra reformfrågan som bragtes på dagordningen vid 1909 års riksdag genom beslutet att gifva Kungl. Maj:t möjlighet att till vissa ämbeten utnämna kvinnor. Sista fasen i den svenska kvinnorörelsens historia betecknas i själfva verket af de öfver denna fråga afgifna utlåtanden från vederbörande universitet och myndigheter, där känsloskälen stundom i en löjeväckande grad sticka fram, och bakom de »manliga» orden en föga manlig fruktan för den segrande kvinnorörelsen röjer sig.
Ty att den svenska kvinnorörelsen går fram mot seger, därom är icke tu tal. Långt ifrån att, som många förmena, vara ett degenerationssymtom, är den tvärtom ett tecken till annalkande sundhet: »när kraft fattas i centrum, strömmar kraft till från periferien», som en motståndare träffande uttryckt sig. Rörelsen står nu på det stadium, att »om dessa tego, skulle stenarna ropa», d. v. s. om de nuvarande ledarna droge sig tillbaka, strömma nya ledarekrafter till ur de djupa leden, särskildt från de gifta kvinnornas led, där man i början varit minst berörd af rörelsen. Halfva centralstyrelsen för rösträttsorganisationen består redan af gifta kvinnor, och vi nalkas raskt den tid, då de gifta kvinnorna, såsom det nu förhåller sig i Amerika, utgöra flertalet inom ledningen. Men därmed äro också de gamla funderingarna på kvinnorörelsens aflifvande genom äktenskapsfrekvensens höjande en gång för alla ur världen, och man får småningom lära sig, att kvinnosaken ligger vida djupare än så, att den icke står att hejda, förrän den nått alla de mål, som äro förenliga med »kvinnans natur» denna fattad icke såsom saken nu ses i salongerna utan i enlighet med en alltjämt vidgad praktisk erfarenhet. Att de germanska folken, speciellt anglosachser och skandinaver, här äro de ledande är endast helt naturligt. Vi äro dock af samma blod som de isländska sagokvinnorna och de stolta östgotadrottningarna, och »den nya kvinnan» är i själfva verket en mycket gammal företeelse, känd från den forntid, då hennes kraft satte fart i tveksamma män.
Lydia Wahlström (f. 1869, d. 1954) var historiker, pedagog och författare. Som en av de första kvinnliga akademikerna var hon med och bildade Uppsala kvinnliga studentförening 1892. Hon var en centralgestalt i den kvinnliga rösträttsrörelsen och gav år 1933 ut boken Den svenska kvinnorörelsen.